Mina grannar

Jag går över till grannarna. De använder lägenheten som kartritarkontor och balkongen som zoo.
-Om du vill ha en örn så vet jag vart du kan få tag på en, säger Maher.
Vem skulle inte vilja ha en palestinsk örn?
-Det vore förmodligen ingen vidare bra idé, med tanke på att jag inte vet hur länge jag kommer bli insläppt i landet, svarar jag samtidigt som jag försöker unvdika närmare kontakt med den sköldpadda som liksom tvingats på mig och som jag nu håller mellan tumme och pekfinger.
Jag har övergett de brobyggar ambitioner jag hade i början av min vistelse. När jag stod på Ben Gurions flygplats första gången, så svarade jag sanningsenligt på alla frågor och tänkte att jag genom att prata om Palestina med israeler för de båda parterna närmre varandra. Alla dessa timmar av väntan i något slags passivt förhör och det faktum att jag faktiskt utsätter mina palestinska vänner för risken att arresteras, har tagit död på dessa ambitioner. Numera är det lögner, så nära sanningen som möjligt, som gäller.
-Kartritare måste vara Palestinas mest eftertraktade yrke, skämtar jag. En ny checkpoint, en bosättning, en bosättarväg, eller ett stycke mur och voila ni har jobb.
Fyra bruna ögon tittar allvarligt på mig och tycker uppenbarligen inte att jag är kul.
-Faktum är att vi inte ens hinner rita färdigt en karta innan den är inaktuell, svarar Muhammed.
Jag sväljer besvärat. Muhammed är en av alla dessa palestinier vars hem hamnat på "fel sida" om muren. Han bor i en arabisk förort till Jerusalem, utan Jerusalem ID. För att komma till och från jobbet måste han passera genom en särskild port, bevakad av israelisk militär. Hans namn finns på en lista och varje dag ska hans namn prickas av på den listan.
-Jag ser samma soldater morgon och kväll, men de låtsas alltid att de inte känner igen mig. Jag svarar på samma frågor om min familj, mitt hus, mitt jobb och de låter mig vänta.
Han bor i Jerusalem, men har inte rätt att röra sig i staden. Israel väntar på att familjerna på "fel sida" ska tröttna och flytta till Västbanken, så att marken och hemmen kan bli en judisk familjs hem. Han lovar att han ska ta mig med genom porten någon gång. En västbank palestinier kan aldrig besöka honom, men jag med mitt europiska pass kanske kan.

Introduktion

Jag provar en klänning på Gina Tricot. Klänningen är för trång i axlarna. Jag vrider mig runt för att försöka se vad det står på prislappen. 130 Euro, det är för dyrt. Om jag inte köper klänningen tillsammans med ett paket p-piller förstås, då får jag kombineringsrabbat och tillsammans blir det bara 12 Euro. Jag hade i och för sig inte tänkt köpa några p-piller, men man behöver kanske inte äta dem bara för att man råkar ha dem. Jag kikar över kanten på provhytten för att se om jag kan smita ut i butiken och hämta en storlek större utan att byta om. Min blick faller ofrivilligt på kvinnan i provhytten intill. Det är då jag får syn på dem. Kvinnorna i de vita rockarna.

-Kan man få den i fingret istället? Ber kvinnan som står halvnaken i det obarmhärmhärtiga lysrörsljuset.

-Egentligen inte, sprutan ska tas i ryggen, men det kanske kan gå för sig för denhär gången, säger en av vitrockarna.

Preventivmedlet är en injektion, en spruta med den tre centimeter lång kanyl. Jag rusar ut ur hytten, ut i butiken i min korvskinnstajta klänning med puffärmar och tillhörande knästrumpor, men vitrockarna är flera och de väntar på mig. De kommer emot mig från två håll. Jag trycker ryggen mot väggen och kasar ner på huk, sträcker upp armarna för att skydda huvudet.

-Låt mig vara! Låt mig vara! Kraxar jag, jag vill ha barn, jag försöker skaffa barn. Jag bönar för mina framtida barns skull, bönar för att få behålla min kanske existerande fertilitet.

Natten innan jag reser tillbaka till Västbanken drömmer jag om tvångssterilisering. Jag är kvinna i en för trång dräkt och konsument i en värld där utbud för länge sedan slutat följa efterfrågan.