söndag 1 mars 2009

Opolitisk politik

I sju spjälsängar av stål ligger sju handikappade barn. Moder Teresa ordern i Nablus består av ett tiotal nunnor som sköter åtta barn och femton åldringar. Barnen har övergetts av sina föräldrar på gund av sina handikapp, medan de gamla är kvinnor som antingen lämnats av makar eller aldrig blivit gifta, kanske på grund av något psykiskt handikapp eller också helt enkelt bara för att livet föll sig så. I ett samhälle där släkten är det enda sociala skyddsnätet intar giftemålet en central roll. Ett fysiskt eller psykiskt handikappat barn kan dra ner en hel familjs rykte och orsaka svårigheter för syskonen att hitta en partner. Detta är en risk de flesta palestinska familjer inte har råd att ta och handikappade barn lämnas därför bort.




På barnhemmet saknas resurser. I Sverige skulle varje barn engagera fyra heltidsanställda vårdare. De skulle få den hjälp de behöver, inte bara för att klara vardagen, utan också för att kunna utvecklas till sina fulla potential inom ramarna för sitt handikapp. Här ligger barnen bundna i sina sängar. De skadar sig själva, äter på sina armar om ingen ser efter dem, får jag förklarat för mig när jag undrar varför en flickas krökta kropp är konstigt ihopsnörad med ett stycke gasbinda. Barnen i spjälsängarna ser all ut att vara mellan fem och åtta år, men i själva verket är den äldsta flickan 22 år gammal. Fyra år yngre än mig. Jag stirrar på hennes späda ansikte och barnkropp och undrar hur hon skulle sett ut om hon kom från samma land som jag.
Jag hjälper till med matningen, både av barnen och de gamla och delar med mig av fysisk beröring. När jag stryker den bundna flickan över ryggen, flackar hon med blicken och ler, samtidigt som hon tar ett stadigt grepp om min tröja och försöker dra mig närmare.



En tioårig pojke, den ende på barnhemmet som har en rullstol, använder min kamera för att dokumentera sin hemmiljö


Nästa anhalt är Gerzim berget och samariterna. Samariterna finns omnämnda i bibeln och betraktas idag som palestinska judar. De har tre medborgarskap, ett israeliskt, ett palestinskt och ett jordanskt och får samma beskydd som Västbankens bosättare. I ur och skur vaktar de israeliska soldaterna bergsbyn i Nablus och kontrollerar passen på dem som passerar.
Den religiösa ledaren inleder med att berätta om kvinnans orenhet, hur hon hålls åtskild under mensen och två veckor efter barnafödsel, eller 40 dagar om barnet hon fött råkar vara en flickan. Någonstans i hans första mening har han tappat mig. Jag struntar i om samariterna har minskat kraftigt i antal och att deras traditioner håller på att dö ut. Samariten fortsätter sin berättelse om samariternas sammanlänkande inverkan och visar bilder på sig själv när han skakar hand med Yasser Arafat och kung Hossein av Jordanien.
-Vi är en opolitisk rörelse. Vi tar inte ställning.
En bra dag hade den meningen kanske fått mig att nicka instämmande men idag undslipper mig ett rått skratt och jag får blixtsnabbt en armbåge i sidan. Jag har färdats på ringliga vägar genom Västbanken, alternativa vägar som de kallas, eftersom de ursprungliga vägarna stulits och blivit bosättarvägar som bara bosättare får färdas på. Jag har passerat fyra vägspärrar, varav jag måste gå till fots genom den som leder till Nablus, eftersom inga taxibilar släpps igenom. Jag har matat barn som ligger bundna i sina sängar och klättrat upp på ett berg i ett regnväder som får paraplyer att vika sig ut och in och tankar att vandra iväg till växthuseffektens trakter, bara för att mötas av en farbror som tycker att dethär med mensblod är viktigt. Jag tänker att den svenska neutraliteten och samartiernas ovilja att blanda sig i samhälle och politik bara är en ursäkt för ryggradslöshet och en ovilja att ingripa.

torsdag 26 februari 2009

Mina grannar

Jag går över till grannarna. De använder lägenheten som kartritarkontor och balkongen som zoo.
-Om du vill ha en örn så vet jag vart du kan få tag på en, säger Maher.
Vem skulle inte vilja ha en palestinsk örn?
-Det vore förmodligen ingen vidare bra idé, med tanke på att jag inte vet hur länge jag kommer bli insläppt i landet, svarar jag samtidigt som jag försöker unvdika närmare kontakt med den sköldpadda som liksom tvingats på mig och som jag nu håller mellan tumme och pekfinger.
Jag har övergett de brobyggar ambitioner jag hade i början av min vistelse. När jag stod på Ben Gurions flygplats första gången, så svarade jag sanningsenligt på alla frågor och tänkte att jag genom att prata om Palestina med israeler för de båda parterna närmre varandra. Alla dessa timmar av väntan i något slags passivt förhör och det faktum att jag faktiskt utsätter mina palestinska vänner för risken att arresteras, har tagit död på dessa ambitioner. Numera är det lögner, så nära sanningen som möjligt, som gäller.
-Kartritare måste vara Palestinas mest eftertraktade yrke, skämtar jag. En ny checkpoint, en bosättning, en bosättarväg, eller ett stycke mur och voila ni har jobb.
Fyra bruna ögon tittar allvarligt på mig och tycker uppenbarligen inte att jag är kul.
-Faktum är att vi inte ens hinner rita färdigt en karta innan den är inaktuell, svarar Muhammed.
Jag sväljer besvärat. Muhammed är en av alla dessa palestinier vars hem hamnat på "fel sida" om muren. Han bor i en arabisk förort till Jerusalem, utan Jerusalem ID. För att komma till och från jobbet måste han passera genom en särskild port, bevakad av israelisk militär. Hans namn finns på en lista och varje dag ska hans namn prickas av på den listan.
-Jag ser samma soldater morgon och kväll, men de låtsas alltid att de inte känner igen mig. Jag svarar på samma frågor om min familj, mitt hus, mitt jobb och de låter mig vänta.
Han bor i Jerusalem, men har inte rätt att röra sig i staden. Israel väntar på att familjerna på "fel sida" ska tröttna och flytta till Västbanken, så att marken och hemmen kan bli en judisk familjs hem. Han lovar att han ska ta mig med genom porten någon gång. En västbank palestinier kan aldrig besöka honom, men jag med mitt europiska pass kanske kan.

tisdag 24 februari 2009

Introduktion


Jag provar en klänning på Gina Tricot. Klänningen är för trång i axlarna. Jag vrider mig runt för att försöka se vad det står på prislappen. 130 Euro, det är för dyrt. Om jag inte köper klänningen tillsammans med ett paket p-piller förstås, då får jag kombineringsrabbat och tillsammans blir det bara 12 Euro. Jag hade i och för sig inte tänkt köpa några p-piller, men man behöver kanske inte äta dem bara för att man råkar ha dem. Jag kikar över kanten på provhytten för att se om jag kan smita ut i butiken och hämta en storlek större utan att byta om. Min blick faller ofrivilligt på kvinnan i provhytten intill. Det är då jag får syn på dem. Kvinnorna i de vita rockarna.

-Kan man få den i fingret istället? Ber kvinnan som står halvnaken i det obarmhärmhärtiga lysrörsljuset.

-Egentligen inte, sprutan ska tas i ryggen, men det kanske kan gå för sig för denhär gången, säger en av vitrockarna.

Preventivmedlet är en injektion, en spruta med den tre centimeter lång kanyl. Jag rusar ut ur hytten, ut i butiken i min korvskinnstajta klänning med puffärmar och tillhörande knästrumpor, men vitrockarna är flera och de väntar på mig. De kommer emot mig från två håll. Jag trycker ryggen mot väggen och kasar ner på huk, sträcker upp armarna för att skydda huvudet.

-Låt mig vara! Låt mig vara! Kraxar jag, jag vill ha barn, jag försöker skaffa barn. Jag bönar för mina framtida barns skull, bönar för att få behålla min kanske existerande fertilitet.

Natten innan jag reser tillbaka till Västbanken drömmer jag om tvångssterilisering. Jag är kvinna i en för trång dräkt och konsument i en värld där utbud för länge sedan slutat följa efterfrågan.