Opolitisk politik

I sju spjälsängar av stål ligger sju handikappade barn. Moder Teresa ordern i Nablus består av ett tiotal nunnor som sköter åtta barn och femton åldringar. Barnen har övergetts av sina föräldrar på gund av sina handikapp, medan de gamla är kvinnor som antingen lämnats av makar eller aldrig blivit gifta, kanske på grund av något psykiskt handikapp eller också helt enkelt bara för att livet föll sig så. I ett samhälle där släkten är det enda sociala skyddsnätet intar giftemålet en central roll. Ett fysiskt eller psykiskt handikappat barn kan dra ner en hel familjs rykte och orsaka svårigheter för syskonen att hitta en partner. Detta är en risk de flesta palestinska familjer inte har råd att ta och handikappade barn lämnas därför bort.




På barnhemmet saknas resurser. I Sverige skulle varje barn engagera fyra heltidsanställda vårdare. De skulle få den hjälp de behöver, inte bara för att klara vardagen, utan också för att kunna utvecklas till sina fulla potential inom ramarna för sitt handikapp. Här ligger barnen bundna i sina sängar. De skadar sig själva, äter på sina armar om ingen ser efter dem, får jag förklarat för mig när jag undrar varför en flickas krökta kropp är konstigt ihopsnörad med ett stycke gasbinda. Barnen i spjälsängarna ser all ut att vara mellan fem och åtta år, men i själva verket är den äldsta flickan 22 år gammal. Fyra år yngre än mig. Jag stirrar på hennes späda ansikte och barnkropp och undrar hur hon skulle sett ut om hon kom från samma land som jag.
Jag hjälper till med matningen, både av barnen och de gamla och delar med mig av fysisk beröring. När jag stryker den bundna flickan över ryggen, flackar hon med blicken och ler, samtidigt som hon tar ett stadigt grepp om min tröja och försöker dra mig närmare.

En tioårig pojke, den ende på barnhemmet som har en rullstol, använder min kamera för att dokumentera sin hemmiljö

Nästa anhalt är Gerzim berget och samariterna. Samariterna finns omnämnda i bibeln och betraktas idag som palestinska judar. De har tre medborgarskap, ett israeliskt, ett palestinskt och ett jordanskt och får samma beskydd som Västbankens bosättare. I ur och skur vaktar de israeliska soldaterna bergsbyn i Nablus och kontrollerar passen på dem som passerar.
Den religiösa ledaren inleder med att berätta om kvinnans orenhet, hur hon hålls åtskild under mensen och två veckor efter barnafödsel, eller 40 dagar om barnet hon fött råkar vara en flickan. Någonstans i hans första mening har han tappat mig. Jag struntar i om samariterna har minskat kraftigt i antal och att deras traditioner håller på att dö ut. Samariten fortsätter sin berättelse om samariternas sammanlänkande inverkan och visar bilder på sig själv när han skakar hand med Yasser Arafat och kung Hossein av Jordanien.
-Vi är en opolitisk rörelse. Vi tar inte ställning.
En bra dag hade den meningen kanske fått mig att nicka instämmande men idag undslipper mig ett rått skratt och jag får blixtsnabbt en armbåge i sidan. Jag har färdats på ringliga vägar genom Västbanken, alternativa vägar som de kallas, eftersom de ursprungliga vägarna stulits och blivit bosättarvägar som bara bosättare får färdas på. Jag har passerat fyra vägspärrar, varav jag måste gå till fots genom den som leder till Nablus, eftersom inga taxibilar släpps igenom. Jag har matat barn som ligger bundna i sina sängar och klättrat upp på ett berg i ett regnväder som får paraplyer att vika sig ut och in och tankar att vandra iväg till växthuseffektens trakter, bara för att mötas av en farbror som tycker att dethär med mensblod är viktigt. Jag tänker att den svenska neutraliteten och samartiernas ovilja att blanda sig i samhälle och politik bara är en ursäkt för ryggradslöshet och en ovilja att ingripa.